Hörneå bys hemsida www.becken.se
"Jubileums-bokfilmen"
1911-1961, en resumé, del 2
Finns det något intresse för Becken-Webben att recensera svensk och internationell historia för perioden 1911 till 1961? Förmodligen inte, om det inte hade varit för att Nils Olssons bok (Jubileums-Bokfilmen – En krönika i ord och bild, Svenska Kulturförlaget AB) hittades i vår Bygdegård. När man bläddrar i boken radar det ena efter det andra upp sig som på ett historiskt pärlband, år för år. Läsaren behöver inte oroa sig för att denna artikel ska återge hela boken, år för år. Istället väljs några kronologiska axplock – men ganska långt blev det.
En stor del av boken berättar om allehanda elände, i synnerhet världskrigen. I denna artikel undviks krigen, till förmån för en massa annat som inträffade, med början 1912.
Bild 1. Titanic, 1912.
Titanics undergång känner nog alla till. Rederiet White Stars nya osänkbara fartyg lyckades med konststycket att sjunka på sin jungfrufärd. Istället för New York hittade man ett isberg. Detta utspelade sig natten mellan 13-14 april, 1912. Ombord fanns 2400 personer varav endast omkring 700 överlevde, till större delen kvinnor och barn. I tidningsreferat berättas att: ”Därtill sällar sig beundran över befälhavaren, kapten Smith, som kvarstannade på kommandobryggan, tills jättefartyget började sugas nedåt i den sista virveln”. En del svenskar fanns även med på fartyget.
Bild 2. Malmslättsolyckan, 1912.
Boken återger ganska många tågkatastrofer, med många dödsoffer. Just olyckan vid Malmslätt 1912 krävde 22 döda och 14 skadade. Liknande dödstal återkommer i en rad tågolyckor under de kommande åren. Tydligen hade ”nattsnälltåget från Malmö kört i full fart på ett nedgående blandat tåg”. Begreppet ”blandat tåg” tolkas som en blandning av person och godsvagnar. Nattsnälltåget var ett så kallat ”kontinentalt tåg”, och tydligen drabbades många ”utlänningar”. Idag är det vanligare att folk kommer till Sverige via flyg, men så var det inte 1912.
Bild 3. Det glada 20-talet. Till vänster Douglas Fairbanks med makan Mary Pickford, och till höger ses Charlie Chaplin. Året var 1922.
Efter det tråkiga första världskriget följde det glada 20-talet. Stumfilmen skördade stora triumfer. Någon text till bild 3 fanns dessvärre inte, det var väl stumt så att säga. Men, man får intryck att filmstjärnorna reste med båt enligt tidens sed.
År 1921 steg den första kvinnan in i Sveriges riksdag, av en slump. Från lottning av ledamöter från Göteborgs stad lyckades yrkesinspektrisen fröken Kerstin Hesselgren ta sig till första kammaren.
Bild 4. Flygaffisch 1924.
Under 20-talet utvecklades trafikflyget, men även trafikballongerna i form av zeppelinare. Dessvärre störtade många plan, och ballongerna brann upp kan man läsa om i otaliga artiklar. Flygplatser kallades ”aerodrom” eller ”flygstation”.
Bild 5. Det första elektriska tåget, 1926.
Tågtrafiken hade varit igång sedan ganska länge, med ånglok. Nytt för 20-talet var elektriska tåg. Den första sträckan som drevs med el var Stockholm-Göteborg, 1926. Företaget engagerade förutom ”järnvägsstyrelsen” även ”vattenfallsstyrelsen”. Lilla Edets kraftstation var tydligen leverantör av energin. En annan typ av energi var radiovågor, och år 1926 hade antalet radiolicenser fördubblats på ett år till hela 243.000. Radion började således bli vanlig i hemmen.
Bild 6. Bromma flygfält invigs 1936.
Glädjen under 20-talet kulminerar i funkisutställningen år 1930. Glädjen förbyts dock i depression under 30-talet, och för Sveriges del av Ivar Kreugers ”självorsakade” bortgång 1932. Tekniska landvinningar noteras med bland annat helsvetsade fartyg. Slående är även flygets fortsatta landvinningar, eller luftvinningar. Trots nödår, eller på grund av dessa, bygger man Bromma flygfält som invigs 1936 (bild 6). I denna bild får man föraningar om det som komma skulle. Längst bort svajar en speciell flagga, med viss symbolik. På samma sida i boken berättas att det fyrmotoriga trafikplanet ”Lappland” störtar i ett stall utanför Bulltofta, lite parodiskt. Bara en person dog, så flygsäkerheten verkar ha ökat. I en annan artikel berättas om att zeppelinaren ”Hindenburg” lättat från marken, hela 270 meter lång och 50 meter tjock. Den senare kommer ju att explodera ett år senare, i New Jersey, men bara 35 av 97 personer dog. Bläddrar man fram till 1937 berättas om att inlandsbanan invigdes 130 mil lång, eller snarare sträckan Arvidsjaur-Jokkmokk den 6 augusti. På festen bjöds på ”Paj à la Pajala”. Den siste rallaren gör sorti, efter en nära 100-årig epok. Man kan läsa om att ordet ”rallare” var effektivt för att skrämma små barn med. Dagens rallare från Botniabanan verkade ju ganska snälla, och inga barn torde ha varit rädda för dessa.
Bild 7. Skolungdomar i jitterbugdispyt 1944.
Under 40-talet finns ju en massa att berätta, utan att gå in på vissa detaljer av blodigare natur. År 1942 florerade ”Babseriet”, och med detta menas inte Lill-Babs. Kyrkoherde Grände från Göteborg ”dundrade mot stjärtvrickande Babsar”. Babseriet var som: ”En andlig mul och klövsjuka. Den består uteslutande i ett meningslöst skumpande, ett vrickande med stjärten och ett misshandlande av rösten. Det är inte värdigt Sveriges ungdom att ha sådana idoler”. Stilmodet inkluderade ”Pjatten” med bakgrund från Nynäshamn i konstrast till ”Nalensnajdaren” från Stockholm. Brättet på hatten skiljer dessa åt, bland annat.
Swingen var nog städad i jämförelse med Jitterbuggen. Nu var det inte längre fråga om ”stjärtvrickande” och ”meningslöst skumpande” utan dansutövarna lättade från marken, bildlikt talat. Swing-Pjattar och Nalensnajdare fick konkurrens av ”Darrlusarna”. De som stod utanför kallades ”Torrbollarna”. Att det gick hårt till framgår i en notis om tumult vid jitterbugspremiären på Arosvallen i Västerås 1944. Ett flertal fick köras till sjukhus, bland annat orkesterledaren Thalén, en fröken Lindkvist träffades av en bjälke, en tivoliarbetare som skötte strålkastare fick blessyrer, ingenjör Henriksen var nära att träffas av en nedfallande strålkastare som krossade dansbanan. Som ”ett under” klarade sig övriga orkestermedlemmar medan högtalaranläggning, ett piano och en del andra instrumenten ”spolierades”. Men, ”trots missödet fortsatte dansuppträdandet, sedan man röjt undan allt bråte”.
Vad kyrkoherde Grände tyckte om jitterbuggen framgår inte, men han hade nog spytt än mer galla. Däremot uttalade sig Pastor John Hedlund – ”jitterbug är de tomma huvudenas religion,... detta utslag av andlig fattigdom och moralisk ruttenhet”. Hedlund fortsätter poängtera att ”den appellerar främst till de sexuella drifterna, det är i balsalen som skökan födes, … ett dekadenstecken”. Darrlusarna själv menade att ”jitterbugen var ett uttryck för sann livsglädje, … medan den övriga moderna dansen är ett tråkigt planslipande av golvet”.
Bild 8. SM i plöjning 1944.
Betydligt lugnare än Swing och Jitterbug var det på åkern. Jordbruket var av stor betydelse då landets gränser var stängda av minspärrar och ubåtar. Jordbrukaren betecknades som landets ”viktigaste näringsgren”. År 1944 medverkade 21 plogar vid SM i Linköping. ”Ute i världen är det inte plogen utan svärdet som tar människornas intresse i anspråk. Så mycket större orsak för oss att i fredens hägn i ödmjukhet, men med högburet huvud under våra blågula färger med fasthet i handen styra våra plogar i vår fäderneärvda fria jord.” Dessa ord antyder en viss besvikelse att nu när de allierade makterna gör upp om framtidens historia 1944 så får inte de blågula färgerna vara med. Med facit i hand ska man nog vara glad för det.
Bild 9. Magnefonen 1950.
De nya tiderna gör intåg i hemmen. Premiär för televisionen hade Göteborg den 5 maj 1950 med en utsändning från Liseberg. Reporten tyckte att Ulrik Neumans ”ping-pong-visa” var det bästa som ”kom på sladden”. Nu var det ju inte från en ”sladd” som visan kom ”på” utan via trådlös överföring, men det var nog för komplicerat och ping-pong-visan hade man ju lika gärna kunnat höra på radio och inte TV. Magnefonen var en annan av årets nyheter, 1950. ”Hör din egen röst, inspelad på tråd” annonserades.
Bild 10. Kafferansoneringen upphör 1951.
Det blir fritt att dricka kaffe år 1951, eller snarare, kupongkravet för kaffebönor upphörde. I bild 10 ses hur den glada ”bönan” skopar kaffe ur en säck. Sjöfarten tog sakta fart efter omfattande minröjning och till slut vågade man släppa kaffet fritt. Surrogatkaffe, kallat ”surr”, gjordes på rostandet av allehanda växtdelar och frön, bland annat råg. Man förstår glädjen över en riktig kaffeböna, som man fick rosta själv eller i alla fall mala själv om man nu inte köpte färdigmalet på kaffeaffären.
Bild 11. Motboken försvinner 1955.
Motboken infördes 1917 och blev hårt kritiserad. I en folkomröstning 1922 blev det ganska jämnt mellan de som var för och emot begränsningen. Tilldelningen styrdes tydligen av kön, inkomst och ”samhällsposition”. En arbetslös fick inte köpa vin eller sprit, och det gällde även gifta kvinnor och yngre människor i allmänhet. En ogift äldre kvinna kunde få köpa en begränsad mängd. En hushållerska fick ingen bok när mannen i huset hade en. Det blev tydligen stor glädje 1955 när motboken försvann, en ”premiärstämning”. I en notis berättas hur man från Köpenhamn sände 425.000 flaskor Carlsberg och Tuborg till Malmö för att ”hjälpa det starkölstörstande broderfolket”.
Bild 12. Motorväg invigs i England 1959.
Det moderna Sverige börjar ta form, om man nu kan kalla det modern år 1959. Arlanda flygplats invigs detta år med ett Caravellplan som landar den 14 december. Arlanda var landets första flygplats med kapacitet för att ta emot samtidens och framtidens ”jet-jättar”. Ett annat av tidens ideal var den expanderande bilismen. Den som kommer ihåg gårdagens vägnät kommer även ihåg avsaknaden av motorvägar. Kraschande bilar hörde till historien, förutom krockande tåg och störtande flygplan. Däremot kan man utläsa att antalet svåra fordonsolyckor med fler än 6 dödsoffer hade bara inträffat 1936, 1948, 1954, 1957 och år 1959. Vid olyckan 1936 körde en bil ned i en å och 1948 störtade en trådbuss ned från bron till Stora Essingen. Därefter började de högre hastigheterna skapa olyckor, med snabbare bilar på snabbare vägar. När motorvägen mellan London och Birmingham invigdes 1959 blev det ”racing” på den 11.5 mil långa vägen. Trafikregler struntade man i och snitthastighet var hela 130 km/t. Det hela lugnade ned sig efter att 100 bilar ”säckade ihop”, varav en ”tappade motorn”.
Boken avslutas med året 1960, med att Floyd slog ned Ingemar Johansson, och sångaren Jussi Björling, tonsättaren Hugo Alfvén, skådespelaren Victor Sjöström och författaren Sven Lidman dör. En SAS-Caravell störtade i Ankara, ett annat plan störtade på Kastrup, en av många J-29 Tunnan störtade också, det kulturhistoriskt värdefulla rådhuset i Lidköping brann upp, Skåne regnade bort, en jordbävning i Marocko utplånade en turistort, och 400 dog i en annan jordbävning i Chile. Till råga på allt tog Sverige bara 6 medaljer (varav 1 guld) av 450 medaljer vid Rom-olympiaden, det ”mörkaste kapitlet i svensk OS-historia”. Följande sorgekväde författades:
Mina ögon är så fuktiga
och stängd är min hjärtkammar-dörr.
De svenske, som var så duktiga, förr…!
Förr fanns ej något flottare
än Sveriges idrottstrupp.
Men nu ger våra brottare upp.
Jag biter min tunga med tänder,
Som helt saknar sting och emalj.
Nu tar inga nordiska länder medalj!
Sorgekväde signerat av ”Anzgarcon” kan ju tyckas lite pekoralt, och varifrån fick han uttrycket ”hjärtkammardörr”. Det var tur att Sverige fick några fler guld vid vinter-OS i Squaw Valley 1960 , med bland annat Sixten Jernberg.
Gunnar Engström, 2011-01-31
Har Du något att berätta? Maila Din berättelse eller artikel till redaktionen.
Besökare
Hörneå bys hemsida www.becken.se